Kropp av glas

När litteraturen är som bäst skapar den en anslutning mellan läsare, innehåll och författare. Någonting i det som blivit skrivet går rakt in hos mig som läsare. Kanske blir jag upplyst om något, kanske blir jag påmind om något jag redan visste, kanske får jag veta att någon annan känt eller tänkt det jag trodde mig vara ensam om. Efteråt är jag förvandlad. Detta är ett av livets stora mirakel.

Idag började jag läsa Karin Johanissons Melankoliska rum. Hon ineder boken med att ge en historisk översikt av melankolin och dess olika former och uttryckssätt genom tiderna. och berättar att under 1600-talet kunde melankolin visa sig som ett tillstånd där man trodde sig vara en varg med blekt ansikte, svultet uttryck, tårlösa ögon och torr tunga. Läkaren Thomas Willis har skrivit att det handlar om en slags imaginära metamorfoser där några tror sig vara en prins, andra att kroppen är gjord av glas och återigen andra att de är en hund eller, som sagt, en varg.

Johannisson skriver att vargmannen men också glasmannen återkommer på 1700-talet:

”Han upplever sin kropp som så skör att den kan krossas vid minsta beröring, ibland som genomskinlig eller hyperkänslig mot solljus. Det berättas om dem som inte kan sätta sig av rädsla för att gå sönder, eller inte kan bege sig på en resa utan att vara nedsänkta i en låda med mjukt innanmäte.”

När jag kommit såhär långt i läsningen kunde jag nästan inte sitta still utan hade lust att vandra runt och läsa högt. Då jag misstänkte att detta inte skulle uppskattas av mina cafégrannar på Espresso House la jag band på mig och satt kvar på min stol.

Vadan då denna upprymdhet? Jo, jag kände ju igen tillståndet. Men jag har aldrig sett det beskrivet förut. Såhär skrev jag en februaridag 1986. Då var jag strax över 20 år.

”Nu går jag sönder. Rör mig sakta sakta. Kropp av glas. Sätter jag ner benet för hårt så splittras det och blir till en kaskad av små glittrande flisor. Så jag tar det försiktigt. Tredubbla tröjor. Flera lager med sockor. Både byxor och kjol. Och håret elektriskt av allt det glatta. Bara vaga bilder från igår kväll. Svarttaxi från festen. Utkörda från krogen vid stängningsdax. Tillsammans med vilka? En flaska. En sån där frostad med något sött i. Som värmde. Sen vaknade jag här. Jag drömde. Så FASANSFULLT ÄCKLIGT!! Nej nej, inte tänka på det. Det är borta nu. Ska försöka sova.”

”Glasmänniskan”, skriver Karin Johannisson, ”är sin egen skörhet”.

Foto: SiLver sKY on Flickr

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under litteratur, livsresa, psykologi, självbild

2 responses to “Kropp av glas

  1. MalligaMallan

    Ja, verkligen igenkänning där förstår jag!

    Min reflektion var för övrigt; skrev du så där avancerat i din dagbok när du var tjugo?! Oj.

    • Jo, fast jag har nog aldrig tänkt på det som avancerat. Tycker mest att det är som lösryckta tankar utan något egentligen sammanhang. Sen var det blandat med väldigt naiva beskrivningar av livet och misslyckanden och så…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s