Dagboksanteckning

4 september 1987

Det är fantastiskt att få skriva. Fast jag är inte särskilt bra på det. När mina texter blir upplästa på genomgångarna är det ingen som suckar hänfört. Så som de gör över Veras texter. Jag får mest kritik. Förödande kritik stundtals om jag ska vara ärlig. Fast Vera envisas med att påstå att de är avundsjuka. ”Osannolikt och äckligt, säger de men det beror ju bara på att de själva inte ens vågar tänka på det du skriver om.” Så sa hon när vi satt på stentrappan utanför det gamla tvätteriet den där fredagen. Kursens andra vecka var slut och vi hade haft den första textgenomgången. Uppgiften var att berätta om vår första kontakt med arbetslivet och jag skrev om ett varigt bensår som jag lagt om varje morgon när jag sommarjobbade på ålderdomshemmet. Ju mer jag skrev desto mer fascinerad blev jag av minnet av det där såret och till sist befann jag mig inuti såret med varet flödande över mina fötter. När läraren läste upp texten var det flera som såg ut att vilja kräkas. Ja, den var äcklig, jag medger det. Men det VAR faktiskt precis så äckligt att ta bort förbandet till det där såret varenda morgon. Lukten satt kvar i näsan hela dagen.

Läraren var diplomatisk. Sa att det var en intressant text. Men mina nyblivna kursvänner såg på mig med sådan avsmak att jag helst ville resa mig och gå därifrån. Sen satt jag på trappan, tillintetgjord. De flesta hade skyndat sig iväg men jag hade ju ingenting att skynda mig till. Efter en stund kom Vera och satte sig bredvid mig. Pratade om min text. Jag svarade inte. Ändå gav hon sig inte. Ville att jag skulle gå med ner mot stranden. Sa att det var en ljuvlig eftermiddag. När jag tittade upp såg jag att hon hade rätt. Eftermiddagssol genom höstfärgade löv. Så vi gick. Och det gör vi än. Går. Varje dag. Eller natt om det behövs.

Det är fantastiskt att få skriva. Att bara behöva göra det och ingenting annat. Att få pengar varje månad utan någon annan motprestation än att skriva mig till godkänt på kursen. De andra gillar inte mina texter. Det kan jag leva med. Men jag undrar hur de skulle reagera om jag verkligen skrev om det som rör sig i mitt huvud. Fast det kan jag ju inte.

PostADay2011, Topic#33: Vad är det värsta jobb du haft?

Foto: mr.beaver on Flickr

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under minnen, skrivande, vänskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s