Vad är det egentligen vi är rädda för?

I morse hade Rapport ett nyhetsinslag om att vi svenskar är misstänksamma mot psykiskt sjuka människor. En ny undersökning visar att var fjärde svensk inte vill ha en arbetskamrat som har ett psykiskt funktionshinder. Var fjärde svensk skulle heller inte bjuda in en granne och denna är eller har varit patient inom psykiatrin.

Jag tycker att det skulle vara intressant med en undersökning som visar hur människor i allmänhet tror att personer med psykiatriska diagnoser och psykiska besvär är och beter sig. Är det kanske Anna Lindhs mördare, mannen som vansinneskörde ihjäl människor i Gamla stan och Mattias Flink man ser framför sig? Man vill inte ha en galen krutdurk som kan explodera i vansinneshandlingar när som helt i sin trappuppgång eller på sin arbetsplats. Det är ju förståeligt.

Jag tror att det kan ha att göra med den märkliga samtalsnivån vi har när det gäller psykisk sjukdom och psykiska problem. De enda tillfällena då vi pratar öppet om psykiatriska diagnoser är ju när en människa har gjort något riktigt vidrigt. ”Han måste ju vara psykiskt sjuk!” säger vi då.

På 1177 som är landstingens och regionernas webbplats för råd om vård finns 26 olika tillstånd beskrivna under rubriken Psykiska sjukdomar och besvär Adhd, depression, alzheimer, bulimi, anorexi, bipolär sjukdom, scizofreni, stress och ångest är bara några av dem. Vilka av dem är det vi är rädda för? Är det de scizofrena eller de deprimerade? De med stressyndrom eller med anorexi? Och vilka är de? Syns det utanpå?

Jag tror att vi ligger efter rent kunskapsmässigt. Någonstans har vi fortfarande de hemska bilderna från det tidiga 1900-talets enorma förvaringsplatser till mentalsjukhus på näthinnan när vi tänker på psykisk sjukdom. Vrålande galningar intsängda i celler med gallerförsedda fönster. Lite intressant i sammanhanget är att vi har fått större delen av dessa bilder  från filmer som inte nödvändigtvis visar verkligheten som den var. Dessutom har utvecklingen gått framåt och även om vi fortfarande hör om psykiatrins tillkortakommanden så finns det idag behandlingsmetoder och läkemedel som fungerar. Mycket riktigt visade också morgonens nyhetsrapportering att det som många gånger upplevs som det svåraste inte är att bli bättre och tillfriskna från sina besvär, det svåraste är att hantera omgivningens reaktioner.

Men det finns ljuspunkter. I höstas sändes TV-serien Inferno om psykisk ohälsa. I ett av programmen var Mats Broman med och berättade om sin bipolära sjukdom. Hans berättelse finns att läsa under rubriken Det finns ingen quick-fix

Inferno är för övrigt också namnet på Dantes berömda helvete i Den Gudomliga Komedin. I Dantes dikt hamnar syndarna i Inferno. Det stämmer väl överens med den tidens verklighetsuppfattning. Men att läsa om Infernos olika kretsar idag ger en intressant insyn i vad psykiska störningar kan innebära och hur de kan upplevas för den som drabbas.

Dagens ämne i PostADay2011 är: Vad är det viktigaste du har åstadkommit under 2010?

Det allra viktigaste för mig under förra året var när jag bestämde mig för att det jag ser och tänker är värt att berätta om, även om jag inte är proffs på området. Det här blogginlägget är en följd av det beslutet.

Foto: timailius on Flickr

 

4 kommentarer

Filed under bloggar, psykologi, självbild

4 responses to “Vad är det egentligen vi är rädda för?

  1. Pingback: Tweets that mention Vad är det egentligen vi är rädda för? | Med Mirandas ögon -- Topsy.com

  2. Jag håller med dig. Många ser garanterat personer som Mattias Flink framför sig när de tänker på personer med psykisk ohälsa/sjukdomar. Alla tänker inte på att även sjukdomar som depression, anorexi osv – sjukdomar som absolut inte gör den sjuka farlig, otrevlig eller stökig…

  3. Om man skulle göra en sammanställning av alla människor i Sverige med olika typer av psykiska diagnoser, strörningar och besvär så tror jag att den skulle visa att det stora flertalet varken är farliga för omgivningen, otrevliga eller stökiga. Däremot ofta farliga för sig själva. Jag tänker på depressioner där det ofta finns en stor självmordsrisk och ångets som får människor att gömma sig för livet. Okunskapen och misstankarna hos omgivningen gör ju inte precis tillvaron enklare.

  4. Pingback: Om klass och galenskap « Miranda läser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s