Det tog 45 år men nu vet jag. Till slut vet jag vad som är mitt och vad som inte är det.
Det handlar alltså om känslor. Jag uppfostrades till att bli en levande seismograf. Jag tränades till att uppfatta minsta skakning under huden hos dem jag levde med. Det var min uppgift att registrera och jag hade dessutom ansvaret för att lugna det oroliga. Förhindra utbrottet.
Frukten av en sådan uppfostran blir en person som känner sin omgivnings känslor istället för sina egna. De egna känslorna får leva dolda och undanträngda. All oro, all ångets, all rädsla, all ilska som strömmar ut från andra människor går rätt in i henne och hon förstår inte ens att det sker för hon vet inget annat. Hon tror att det är hennes känslor och undrar ofta varför hon alltid är arg, ledsen och rädd.
Jag har äntligen hittat gränsen. Gränsen mellan mitt och andras. Till slut har jag erövrat den fantastiska förmåga som gör det möjligt att välja när jag, av kärlek och omtanke, vill dela en annan människas känslor och när jag inte vill göra det.
Foto: mr. beaver on Flickr
Med Mirandas ögon 
Bra det. Den gränsen måste man upptäcka, annars är det så lätt att offra sig själv i ett ganska värdelöst krig bara för att någon annan ska vinna.
Precis så. Att förstå vems sida man är på, liksom. Jag vill ju vara på min!
5 tummar upp! 🙂
Tack, det är såna tummar som får mig att kämpa på 🙂
Så målande du skriver!
Dina ord var en riktigt aha-upplevelse för mig! Tack för att du hjälper mig att förstå sånt som jag själv inte haft förmåga att inse och sätta ord på……
Vad glad jag blir! Jag skriver för att förstå själv och funderar ibland på varför jag har det här behovet av att publicera det jag skriver. Men då finns det kanske en mening ändå 🙂