Urscener och omfamningar

Igår läste jag en recension av boken Det tystade samtalet skriven av psykoanalytikern Jurgen Reeder. Författaren är upprörd över det han kallar ”försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet”. Vad jag förstår vänder han sig mot den utveckling som innebär att den så kallade evidensbaserade psykoterapin, till exempel kognitiv beteendeterapi, KBT, lyfts fram på bekostnad av traditionell psykoanalys. Enkelt uttryckt har KBT kunnat visa mätbara resultat på ett sätt som den psykodynamiska terapimodellen i Freuds anda inte lyckats med.

När jag läste psykologi på vårdskolan undervisades vi av en freudskolad lärare som liknade beteendeterapi med att sy ihop ett smutsigt och decimeterdjupt krossår utan rengöring och utan att ge såret en möjlighet att läka från botten. Visst kan det se ut att läka fint på ytan men under stygnen skapar smutsen en infektion som växer och varar sig och som blir oerhört smärtsam. Dessutom kommer varet förr eller senare att ta sig upp och spränga sönder stygnen.

Jag trodde honom. Stenhårt. Och när jag gjorde min psykiatriplacering på det som då hette  S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg så träffade jag människor som jag förstod aldrig hade fått möjlighet till en bra läkning. Därför hade de gått sönder. Jag var 17 år.

30 år senare inser jag att det inte är fullt så enkelt. Idag vet jag att de allra flesta av oss har tankar och tankemönster som tenderar att leda oss fel om och om igen. Destruktiva tankar som hindrar oss eller som vi plågar oss själva med. Tankar som behöver identifieras, isoleras och förintas. Jag vet också att många gånger kan känslor av tvivel, nedstämdhet och oro brytas om jag tar ett djupt andetag och gör något jag vet att jag brukar må bra av eller om jag vågar be om att bli hårt hållen av någon jag tycker om.

Men jag vet också att det finns sådant som sitter djupt och som inte så lätt låter sig identifieras. För någon vecka sedan snubblade jag över  ett radioprogram från förra sommaren. I programmet pratade Eric Schüldt om begreppet Urscenen med poeten Ann Jäderlund, författaren Christine Falkenland och förläggaren Svante Weyler. I Freuds begreppsvärld var urscenen det tillfälle då ett barn såg sina föräldrar ha sex. En laddad och dramatisk upplevelse som Freud menade satte outplånliga spår i barnets sinne. Vad jag förstår har senare efterföljare utvecklat Freuds tanke och i modern tid kan en urscen vara vilken dramatisk händelse eller upplevelse som helst i ett barns liv. De medverkande i Schüldts radioprogram var väldigt eniga om urscenens kraft. Att med en urscen i bagaget blir livet svårare men att urscenen också ger en drift att förstå som vid gynnsamma förhållanden kan ge kraft och djup åt livet.

Något som pockar på djupt nerifrån går inte att tysta med trevligheter. Det måste tas på allvar och utforskas. Däremot kan arbetet underlättas om man förmår att ta hand om sig själv under tiden. Ungefär som en bra förälder gör när barnet genomgår en besvärlig fas.  Krama, avleda, trösta, ja älska helt enkelt. Men som vuxen finns det ingen förälder där. Man måste ta hand om och försöka vara snäll mot sig själv. Ta ett djupt andetag, göra sånt man brukar må bra av, be att bli hårt hållen ibland av någon man tycker om. Sådana saker.

Så egentligen är jag nog helt överens med recensenten Anna Kåver, som för övrigt själv är KBT-terapeut: Freud ska inte visas ut ur samtalsrummen man han får maka lite på sig

3 kommentarer

Filed under litteratur, psykologi, visdom

3 responses to “Urscener och omfamningar

  1. Jenny

    Vilket bra inlägg – mycket tänkvärt. Så tänkvärt att jag behöver tänka en stund för att kunna prestera någon vettig kommentar, men… Jag ville åtminstone säga att jag tyckte om att läsa det här.

    Verkligheten är sällan enkel – vanligtvis inte åt vare sig det ena eller det andra hållet. Bäst är att diskutera – och belysa myntet från så många håll man kan! Tack för god läsning, som sagt!

  2. Hej Jenny!
    Vad glad jag blir. Jag tycker så mycket om att vända och vrida, fundera och ifrågasätta. Roligt om mina tankar också kan ge näring åt andras tankar🙂

  3. Det gör de – tvärtom, det är för få som skriver så, som verkligen ger näring åt eget vridan de och vändande. Jag blir åtminstone lycklig av att läsa – och lära – genom sådan läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s