Det liv jag fick

Jag överlever. Smärtan planar sakta ut. Varje dag är lite lättare än dagen före. Tiden sveper mig framåt. Jag färdas på vägen som blev min.

Det händer att jag blir heligt förbannad. Det var ingen som sa att det skulle vara så svårt!

Ingen sa att det skulle vara lätt heller.

Men ändå!!

En överlevare. Jävlar vad jag överlever. Reser mig och skakar av mig skiten. Färdas vidare.

Inte springer. Det är lika omöjligt att springa ifrån smärtan som att springa ifrån ett argsint lejon. Både lejonet och smärtan är så förbannat mycket snabbare än vad jag nånsin kan bli.

Det är ingen ordning på mig alls. Lika svart som ljus. Lika ljus som svart.

Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Det beror på att jag tillbringar ena halvan av mitt liv i underjorden. Sliter mina fingrar blodiga mot urberget. Bryter tankar och ord i totalt mörker. Klättrar upp med famnen full av skatter. Provar om de klarar dagsljuset. En del skimrar som stjärnor. Andra spricker i solen. Blir till stoft och damm.

Så ser mitt liv ut. Det var inte det liv jag själv skulle ha valt. Men det var det liv jag fick.

Bilden är tagen av Luc De Leeuw och hämtad från Flickr CC
Annonser

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, psykologi, vardag, visdom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s