Ingen annan duger

Hålet av saknad går inte att fylla med någon eller någonting. Det spelar ingen roll hur många kära vänner och välvilliga närstående som ställer upp vilken tid som helst på dygnet och lyssnar när jag gråter och rasar. En av de grundläggande, bärande stenarna i mitt livsbygge har försvunnit och nu svajar allt. Jag gör vad jag kan för att hitta någonting som kan fylla hålet. Jag trycker in mer jobb och den här bloggen och twittervännerna och andra vänner, ungarna och matlagning, planer och tidsfördriv, samtal och kloka böcker men det hjälper inte ett dyft.
Idag mötte jag någon som på ett ögonblick knuffade mig tillbaka till de första, vidriga dagarna. En blick från en människa som cyklade förbi mig på stan och jag var tillbaka i paniken, skräcken, ilskan, hämndtankarna. Jag är så vansinnigt arg på alla som kan andas ut, alla som får lugnande besked, alla som har oroat sig i onödan, alla som har någon att gå hem till, alla som inte behöver vara såhär ensamma.
Jag vill gå vidare i mitt liv. Jag måste ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. Men jävlar vilken ansträngning det kräver. Kommer på mig själv med att läsa annonser om healing. Fastnar i Ghost Whisperer och inser att jag med gråten lurande i halsen hoppas att de dödas själar går här ibland oss och ibland tar kontakt och jag väntar, väntar, väntar. Då och då tvivlar jag allvarligt på min mentala hälsa. Kan intelligens och sunt förnuft skrumpna ihop och dö?
Annonser

5 kommentarer

Filed under överlevnad, bloggar, ensamhet, film & TV, sociala medier, sorg, Tiden är människornas ängel

5 responses to “Ingen annan duger

  1. tankarilosvikt

    Kram. De dödas själar går mitt i vägen säger min mamma. Men de nöjer sig inte med en gata. Du är omhuldad av din saknade även om du inte känner det i din förtvivlan. Tid.

  2. Miranda

    Å, nu gråter jag floder. Du har en mamma som kan formulera sig. Tack, tack tack!

  3. tankarilosvikt

    Ett tag till har jag det. Mamma är 78 nu. Min pappa är död. Men han har aldrig gått på gatan. 😉 Men mina syskon säger att han vakar hos dem.

  4. pademigen

    Jag känner så igen mig. Glad att jag inte är ensam, men samtidigt ledsen över att jag har sällskap i det svarta. Näsan ovanför vattenytan. En dag i taget. Så är det för mig. kram /Johannahttp://pademigen.wordpress.com

  5. Miranda

    Det är som om jag befinner på en annan plats är resten av världen. Väldigt konstigt. Men genom bloggen här har jag förstått att fler gör sina ökenvandringar samtidigt som jag gör det, även om vi bara möts hör i orden. På nåt sätt känns det tröstande, även om det är ledsamt att vi är så många.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s