Det hade jag inte alls planerat

Jag är inte nöjd. Världen har förändrats. Utan att fråga mig.
Misstämker att livet håller på att krossa mig.
Det hade jag inte alls planerat.
Minns radhusområdet.
De perfekta blomkrukorna på de perfekta trapporna
Inte som hos mig där vi ständigt snubblade över bandyklubbor, stenar, vandringspinnar och plåtstycken som pojkarna släpade hem från gud vet var
Varför kunde jag aldrig tycka om trädgårdsarbete och inredning, baka till ungarnas fotbollscuper och skvallra över staketet?
Trodde att jag hade ett val
Trodde att jag kunde ta kommandot
Trodde att jag hade rätt att forma mitt liv
I radhusområdet gräver fruarna fortfarande i sina rabatter,
inreder sina dockhus och skvallrar över staketen
Men jag blir krossad av livet
Är det rättvist?

3 kommentarer

Filed under överlevnad, sorg, Tiden är människornas ängel, vardag

3 responses to “Det hade jag inte alls planerat

  1. himmelochord

    Nej. Det är inte rättvist. Inte ett enda något. Och att kunna ta kommando över livet… nej, det går nog inte – och egentligen tror jag inte att vi vill. Det är inte kontroll, eller ens illusionen av kontroll, som ger livet charm, eller mening. Fast just nu är väl charm det sista du förknippar tillvaron med, och så måste det kanske få lov att vara ett tag. (Men att skvallra över staket, eller gräva ner lökar för att alla andra gör – det är sådant man faktiskt får lov att välja bort, om man vill.)

  2. Lotta

    känner igen mig, det känns inte bra, livet krossar nog inte… det är något annat man inte kommer åt, det snåla, det som glider undan, de som pekar finger, de som inte har kraft att jubla åt andras framgång eller ens begåvning eller vad det nu är… you got star quality .. det skrämmer.. MEN tillvaron bär dig… livet bär.. allt är nåd.. fortsätt och be om hjälp när du behövervi är varandras styrka. kram Lotta

  3. Miranda

    Hej Himmelochord!Jag kan minnas svagt att jag också i grunden tycker om livets oförutsägbarhet. Men jag visste inte att det kunde vara så överjävligt svårt. Någon sa till mig att sorgen är som en ångvält som sakra pressar en till marken och jag tycker att den bilden stämmer väldigt väl med vad jag upplever. Men blomlökar och staketskvaller blir det aldrig mer;)Hej Lotta!Ja, jag tror att det starka skrämmer. Även den starka sorgen som inte låter sig gömmas undan. Har upplevt mycket feghet dessa två månader. Mycket illvilja. Men också mycket kärlek och oceaner av varma tankar som bär både på långt och nära håll.Blir så varm av era ord!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s