Det som inte fick sägas

Min bästa väns sista år var ett år av kamp. Han ville något och han tog sitt liv på stort allvar. Precis som de flesta av oss så kom han till en punkt då han blev tvungen att se tillbaka och ompröva sina vägval och sina livsbeslut. Det var inte enkelt för honom. Jag brukade säga till honom att livskriser drabbar de människor hårdast som begåvats med djup och intelligens. Människor som han.

Han var på väg. Han ville hitta sin egen stig och han ville följa den. Varför han gav upp vet jag inte. Han har inte alls gett sig av mot nya mål. Han har avslutat sin resa. Den smärta som fick honom att ta ett sådant beslut kan jag inte ens föreställa mig.

Vad som händer efter döden vet ingen. Men jag vet en sak och det är att min vän trodde på det gudomliga i varje människa. Nu är han död men den låga av gudomlighet som brann i honom går inte att släcka och jag kommer att vårda minnet av den lågan så länge jag lever.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ensamhet, kärlek, sorg, Tiden är människornas ängel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s