I djävulsgapet

Jag skriver med mitt blod
Varje mening är hämtad från djupa avgrunder
Varje ord har brutits från råberget
Allra längst ner
I djävulsgapet

Jag klättrar aldrig ner
Jag faller
Slår mig blodig mot vassa klippväggar
Landar med ett otäckt ljud
Tror inte att jag någonsin ska röra mig igen
Mörkret är kompakt och hotfullt

Jag rycker loss orden
Krafsar i avgrunden med naglar och tänder
Samlar dem i min famn
Klättrar upp med möda
Först uppe i solen igen
Kan jag se dess ofattbara färg

1 kommentar

Filed under ensamhet, glädje, litteratur, skrivande

One response to “I djävulsgapet

  1. Pingback: Varifrån kommer berättelserna? | Miranda läser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s