Att kantra

Ibland känns det som om hela världen håller på att gå under men det visar sig alltid att det är jag själv som har kantrat lite. Just då finns det bara en sak som hjälper. Att någon håller i mig så hårt det går. Det är en beprövad metod. Jag har hört att den används för att lugna ner djur som ska till slakt. Djuret tvingas in i ett trångt rör. Först ökar paniken men trycket på nerverna aktiverar det parasympatiska nervsystemet. Pulsen sjunker. Andnöden försvinner. Smärtan i bröstet sjunker undan. Musklerna slappnar av. Inte konstigt att jag hela tiden längtar efter någon som kan hålla i mig när jag kantrar. Som håller fast och inte släpper när jag slåss för att komma loss och när jag ber om att få stanna kvar.
Äh, jag tror att jag helt enkelt bygger mig ett rör.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, ensamhet, psykologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s