Om jag bara hade hört lite sämre

StephenKing_AttSkrivaJag läser Stephen King’s Att skriva- En hantverkares memoarer från 2000. På sidan 46 berättar han om en insikt som han kom fram till först när han var i 40-årsåldern:

Om man skriver (eller målar eller dansar eller skulpterar eller sjunger, förmodar jag) så kommer någon att försöka få en att må dåligt av att göra det, så är det bara.

Själv var jag sorgligt naiv och helt omedveten om hur människan fungerar, långt upp i vuxen ålder. Jag var väl runt 35 när jag just hade tagit modet till mig och sagt upp mig från ett arbete där jag vantrivdes. För de som frågade berättade jag öppenhjärtigt om mina planer och förhoppningar och lämnade på det viset dörren vidöppen för både kritik och ifrågasättande, givetvis maskerat som goda råd.

Idag kan jag se att de reaktioner jag fick ofta var byggda av oginhet. De kom nästan uteslutande från människor som då var i samma ålder som jag är i nu. Kanske trodde de att allt var försent för dem, precis som jag vissa dagar kan tro att det är försent för mig.

Men då tog jag deras synpunkter på största allvar och mina planer föll ihop som korthus. Jag skämdes över min dumhet. Vad fick mig att tro att jag skulle få syssla med något jag tyckte om? De allra flesta lever ett liv som skaver, varför skulle det vara annorlunda för mig?

Idag kan jag fundera över vad som hade hänt om jag bara hade haft lite sämre hörsel där i 35-årsåldern.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, litteratur, medelålder, skrivande

Vad är det här för ställe?

Vommedalsvägen

Våmmedalsvägen

Varje gång jag läser att invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot ett eller annat planerat boende, till exempel de boende i Glasberga som inte vill ha ett LSS-boende till granne, så tänker jag på Kållered.

I Kållered socken, Göteborgs och Bohus län, öppnades år 1894 en så kallad anstalt för sinnesslöa. Anstalten grundlades, enligt Olle Elm på Anbytarforum, av dövstumläraren H. Jönsson och hans hustru Anna som blev husmor. Anstalten för sinnesslöa blev med tiden Skol- och vårdhemmet Stretered.

I början av 1970-talet byggdes hyresområdet Våmmedalsvägen i Kållered och då lämnade min familj Bergsjön för en nybyggd tvåa i ett fyravånings, u-format tegelhus med gård. Någon kvarts promenad från mitt nya hem låg alltså Streteredshemmet, institution för människor med olika typer av psykiska funktionshinder. Till hemmet hörde ett antal lägenheter på Våmmedalsvägen. Min bästa kompis C och hennes familj var granne med ett gruppboende och i uppgången bredvid min bodde en man som gick till centrum oräkneliga gånger varje dag, som alltid såg fruktansvärt arg ut men som sällan pratade med någon annan än sig själv. Och varje vardagsmorgon samlades större delen av gruppen för att åka Kålleredsbussen till dagverksamheten i Rävekärr.

Efter grundskolan började jag på Vårdskolan i Annedal. Dit kom elever från hela Göteborg och från kranskommunerna för att läsa till undersköterskor och mentalvårdare. Jag blev vän med S. Hon bodde på Hisingen, Länsmansgården tror jag det var. En dag följde hon med mig hem. Vi klev av bussen i centrum för att köpa godis och gick sedan genom hela området hem till mitt hus. Det var en vardagseftermiddag och full aktivitet på den långa gågatan. Jag minns inte säkert vilka det var vi mötte men kanske var det den arge mannen på en av hans många vandringar mot centrum och kanske hejade jag glatt på min vän C:s grannar som, precis som vanligt, befann sig på den minimala balkongen allihop samtidigt. S blev hursomhelst tystare för varje minut som gick. Till slut stannade hon och tog mig hårt i armen. ”Vad är det här för ett ställe?” frågade hon. Jag har ingen aning om vad jag svarade men jag vet att det var första gången jag såg inslaget från Stretered i min boendemiljö som något främmande och märkligt.

Nu ska jag inte romantisera. Gissningsvis tyckte inte alla Våmmedalsvägens invånare att C:s grannar och den arge mannen var välkomna tillskott till vårt område. Naturligtvis var stret ett väl använt glåpord på Brattåsskolans gård. Och givetvis fanns det ungar som gjorde och sa elaka saker. Men hur det än var så var Streteredshemmet och dess utlokaliserade boenden en självklar del av vår värld.

Så nu vet ni varför jag tänker på Kållered när invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot till exempel ett LSS-boende. De skäl invånarna brukar anföra är att de själva inte har något emot sådana boenden men att det inte är lämpligt i områden där det bor många barn. Min erfarenhet är dock att det inte i första hand är områdets barn som behöver skyddas.

Läs också blogginlägget från Deeped: Glasberga – en villaidyll grundad på rädsla

Lämna en kommentar

Filed under barndom, minnen, samhälle

Mammatankar

Makeup av Karin Broos i dnMan får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Men ändå.

I DN:s Boklördag idag efterlyser Ulrika Milles den nutida, stora berättelsen om kvinnans klimakterium. I texten gör hon en genomgång av berättelser som skrevs på 1970-talet. Där finns till exempel Doris Lessings Sommaren före mörkret, Ulla Isakssons Paradistorg och Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris.

Så nu vet jag vad jag ska läsa i sommar. Dessa tre samt essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 där Germaine Greer, enligt Ulrika Milles, slår fast att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar.

Just det, tänker jag, det är det jag gör. Jag sörjer mina barns barndomar. Jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Nu vaknar jag varje morgon med bröstkorgen full av oro. Friheten ger mig resfeber. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Men jag kommer aldrig att sätta upp en skylt med texten ”Det tomma boet” över min dörr när barnen har flyttat. Så länge jag är här kan mitt hem aldrig bli tomt.

Milles avslutar sin text med ett Virginia Woolf-citat, skrivet när författarinnan var i femtioårsåldern: ”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

1 kommentar

Filed under livsresa, medelålder, självbild, vardag

Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab

Lämna en kommentar

Filed under radio, samhälle, självbild, sociala medier

Balkongliv

Balkong13Det är mycket som inte är vad det ser ut att vara.

Men på min balkong är livet enkelt. Penséer för eftertanke. Lavendel för doften. Hyllan som morfar gjorde.

En röd pelargon och en broderad kaffeduk för att de påminner mig om mitt ursprung.

Lämna en kommentar

Filed under livsresa, vardag

Om en cykel

Jag brukar se den cykel som en gång var min i det stora cykelstället utanför Röda korsets second hand-butik.

Jag valde en glittrande brun cykel med mjuk sadel och ett styre som verkade byggt just för mig. Vi avverkade många mil tillsammans och jag började ta den för givet. Blev slarvig. Struntade i att ställa in den i cykelrummet på kvällarna. Och en morgon var den borta.

Nu är sadeln sprucken och lacken skavd. I den skeva cykelkorgen brukar det ligga ett par stycken vin-tetror. Den gör tjänst åt någon annan nu och så har det varit i drygt ett år.

Att ge av sitt överflöd är inte så svårt. Att räkna fram en summa som man klarar att avstå till människor som har det sämre gör inte ont. Tvärtom. När vi ger av vårt överflöd känner vi oss både goda och tillfreds. Om man har två cyklar kan man ge den ena till någon som ingen cykel har och det kan kännas rätt fint.

Men om man bara har en cykel, som man dessutom är väldigt förtjust i, och man blir av med den så gör det ont och blir man arg. Man blir som Tyko Jonsson. ”Den var ju min!” gastar man och polisanmäler. Sen ringer man försäkringsbolaget och får reda på att cykeln är exakt så gammal att dess värde går precis jämnt upp med självrisken.

Så jag går förbi cykeln och tänker att jag skulle kanske kunna gå till Polishuset och säga att jag har hittat min försvunna cykel och vill ha den tillbaka. Men någonting avhåller mig. Kanske det faktum att cykeln aldrig står på samma plats i cykelstället två dagar i rad. Den tjänstgör, varje dag. Någon har nytta av den.

Cykeln är helt enkelt inte längre min.

    

Lämna en kommentar

Filed under politik, samhälle, självbild

Självporträtt i bild och ton

8638638258_c0556b80b7”Det osar ilsken rök ur hennes öron, utan att man anar alls varför”

Jag ger er Arg arg arg arg arg med Anders och Putte, tillsammans med ett egentillverkat självporträtt som säger allt om den här dagen.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under självbild