Till slut glider världarna ihop

Jag planerar en helgutflykt. En som tar mig längre än till Coop och gymet. Försöker reda ut hur kollektivtrafikbiljettsystemen fungerar och undrar lite var jag har befunnit mig de senaste åren. Men det vet jag ju. Jag har rört mig i en trekant. Hemmet, jobbet, gymet. Å så Coop då, som extra helgutmaning.

När en människa utsätts för svåra påfrestningar kan det hända att precis all kraft går åt. Det är så mycket som ska ses över och sorteras. Så många ting som måste plockas upp och borstas av och gråtas över. Det har varit som att leva i två världar. En inre tillvaro där jag varje dag och varje natt har varit sysselsatt med katastrofhantering. En yttre värld där jag har försökt att hålla ihop den vardag som måste hållas ihop. Men nu glider världarna till slut ihop och jag kan äntligen andas med hela kroppen.

Nu längtar jag ut. Jag vill se nya träd och andra himlar. Jag vill åka buss genom okänt landskap och känna lukten av djupa vatten.

”I think I’m quite ready for another adventure”

Foto: Peter Alfred Hess på Flickr

Nu återstår bara att tjata

Jag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.

Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. ”Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.

Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:

Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.

Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.

Eleonor Longdens föreläsning på TED-talk

Foto: WestonEyes on Flickr

Allt är så krångligt

Jag tror bara på det jag har sett med egna ögon. Tyvärr kan även det jag tror att jag sett visa sig vara osant.

Jag minns moster Lillie

Om sju dagar kommer Bodil Malmsten ut med en ny diktsamling. Den första på 22 år. Den heter Det här är hjärtat. Författaren skriver:

Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.

Jag minns B-ställningar som jag köpte nån gång där på 1980-talet och som inte är en dikt utan en klippbok men som innehåller en och annan dikt. Nu letar jag efter Ett bloss för moster Lillie på YouTube. Tycker att den borde finnas tonsatt med skrikande gitarrer och tunga trummor. Men nej, bara snälla varianter. Läser i min slitna pocketbok istället och minns att jag och min vän Y kunde recitera dikten med slutna ögon när vi drack vin och vandrade i Jönköpings stadspark istället för att sova bort vårnätterna 1987.

Jag kan den än.

… Hon gick bort i vingliga klackar

I slippriga uppförsbackar

Hon sa hon var fyrtitvå

Sånt ändrar man inte på

Så

Fimpa på hennes årtal

Låt Waits hålla hennes bårtal

Å låt henne gå när hon går

Till Singapore

& minns alla bloss hon gav

& aska på hennes grav

På alla helgons dag….

Låt henne gå när hon går. Låt de döda gå när de går. Lev vidare. Så svårt och så lätt.

Söndag i februari

Lagade brunch till ungarna. Morfars äggröra och nybakat bröd. Mamma ringde.

Det snöar. Har slutat hålla koll på på varningarna. Det är chockkyla och katastrof och dödssnöfall. Det är februari. Det snöar. Vi bor i Norden. Man kan stanna inne om det känns svårt med pulsandet. Det hade man inte kunnat om man hade kor. På så vis är det enklare att vara stadsbo 2015 än bonde 1905.

Jag måste kanske åka till Getterön. Det är möjligen till och med hög tid.

Gör ett nytt försök att prata med mamma.

Fotnoter:

Morfars äggröra lagas enligt särskilt handskrivet recept

Getterön är den plats på jorden där mina fötter kan varje sten och stig

Och Ted Gärdestad fortsätter att sjunga för mig

You must trust me
Touch me
There is no cause for your doubts
What this world is about
And believe me
Love is the reason whe’re here

Foto: GlacierNPS på Flickr

Psykisk sjukdom från insidan

Elyn Saks är professor i juridik, psykologi och psykiatri i Kalifornien och expert på lagar som rör mental hälsa. Hon fick diagnosen schizofreni redan i ungdomen och hon säger i sin föreläsning att hennes läkare och omgivning förväntade sig att hon, i bästa fall, skulle kunna bo i någon form av stödboende och eventuellt klara av ett enklare arbete. Hennes liv utvecklade sig åt ett helt annat håll och här förklarar hon hur det gick till. Hon beskriver också, så att det går att förstå, hur det känns att vara psykotisk och vad ångesten, vanföreställningarna och skräcken gjorde med henne innan hon fick rätt behandling. Elyn Saks ber oss att se människor med psykisk sjukdom klart, ärligt och medkännande.

Ett annat tips är filmen A beautiful mind där Russel Crowe porträtterar John Nash, en av 1900-talets främsta matematiker och nobelpristagare i ekonomi som också hade schizofreni.

Sjung hopp i mitt hjärta

Den som drabbas av ett hastigt och oväntat dödsfall kan uppleva en stark önskan om att människan som dött inte ska ha dött förgäves. Det kan tyckas som att döden slog orättvist och var onödig. Och den allra onödigaste av dödar är självmordet.

När Ted Gärdestad dog i juni 1997 var jag höggravid med mitt tredje barn. Nyheten om hans självmord for förbi i nyhetsströmmen. Det var en het sommar och jag satt i skuggan på balkongen med fötterna i kallt vatten och försökte tänka igång förlossningen.

Drygt 17 år senare drabbas jag av Ted Gärdestad. Han sjunger för mig. Jag läker sakta, sakta efter en omöjlig förlust och han sjunger hopp i mitt hjärta. Jag blir nyfiken. Vem var han? En del av det jag hittar gör mig beklämd. Det är särskilt två intervjuer. Den ena är från Aktuellt i samband med plattan Äntligen på väg. En överviktig Ted Gärdestad med felknäppt rock filmas när han anländer till studion. Reportern pratar till honom som till ett barn och större delen av inslaget ägnas åt hans tid i bhagwan-rörelsen. Den andra intervjun gör Jacob Dahlin 1991. Vid flygeln sitter en tunn och inåtvänd Ted Gärdestad som svarar fåordigt när Dahlin gräver och gräver i hans privatliv. Vad gjorde han där? Varför utsatte han sig för TV-intervjuer? Jag känner igen ångest när jag ser den. Den obekväma hållningen. Behovet att svälja och svälja och svälja. Ögonen som mörka hål. Oviljan till ögonkontakt. Var det verkligen ingen som såg?

Att möta en människa i stark ångest är skrämmande. Att leva nära en människa med ångest är krävande och utmattande. De flesta vill hjälpa men det är inte många som orkar. Ibland tror jag att det även gäller personal inom sjukvård och psykiatri. Ångestens krafter är enorma och jag tycker inte att det är konstigt att våra förfäder trodde att ångestridna människor var besatta av demoner. Allra hemskast är det för den drabbade själv. Ångest får en människa att göra allt för att komma bort ifrån sig själv. Den allra bästa beskrivningen av ångest finns i renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Om de stackare som hamnat i helvetets nedersta krets och ligger infrysta i is skriver han:

Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten.

Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen.

Ted Gärdestad har varit död i över 17 år. Om jag kunde färdas bakåt i tiden skulle jag ta min gravida kropp och gå till Häggvik station i Sollentuna den där sommardagen i juni och jag skulle berätta att det aldrig är för sent hur omöjligt allt än verkar. Nu kan jag inte det. Men jag kan låta honom sjunga hopp i mitt hjärta så att jag läker. Hans död må vara onödig men hans liv var värt allt.

I den stora sorgens famn från Äntligen på väg

Upprättelse

I slutet av filmen The Hobbit: The Battle of the Five Armies säger Thorin Oakenshield till Bilbo:

Farewell, Master Burglar. Go back to your books… and your armchair… plant your trees, watch them grow. If more people… valued home above gold… this world would be a merrier… place…

Det, mina vänner, är upprättelse för alla oss introverta hober som alltid helst bara vill gå hem.

Foto: gothic_sanctuary on Flickr

När ögonen tror att ingenting gror

För att våga låter jag Ted Gärdestad sjunga för mig. Varje eftermiddag när jag går från det stora grå stadshuset, Vasagatan fram, över Engelbrektsplan, genom Rudbecksparken där kastanjerna redan har svällande knoppar och hem till det röda huset där jag bor, sjunger han för mig. Och nästa morgon tar jag samma väg fast åt andra hållet och jag lyssnar på samma sång, igen och igen.

Oh Du låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot

Mina små hjärnsläpp

Det har funnits perioder i mitt liv då nästan allt har varit omöjligt. Omöjligt att äta, omöjligt att sova, omöjligt att jobba, läsa böcker och se på TV. Omöjligt att prata, omöjligt att känna. Då har jag har läst seriealbum.

Allra bäst är Jan Berglin. Hans gubbar och gummor och deras vedermödor med trötta äktenskap, grannfejder om fallfrukt och flaggstänger, halvvuxna ungar som inte går att förstå, storhandlingar på ICA med snedhjulade vagnar, obegripliga löpsedlar, utbrända kollegor och ett allmänt sjukt arbetsliv gör mig så välsignat lugn. Det är ju mig och mitt livs små förtretligheter han ritar och det är mycket mer vilsamt att fnissa åt livets förtretligheter än att låta tankarna snudda vid katastroferna. En stund.

Jag ger er mina lyten i berglinsk tappning: telefondemens, småsaksafasi, persongallerikalops och lilla lösenordsluckan.