Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab

Lämna en kommentar

Under radio, samhälle, självbild, sociala medier

Balkongliv

Balkong13Det är mycket som inte är vad det ser ut att vara.

Men på min balkong är livet enkelt. Penséer för eftertanke. Lavendel för doften. Hyllan som morfar gjorde.

En röd pelargon och en broderad kaffeduk för att de påminner mig om mitt ursprung.

Lämna en kommentar

Under livsresa, vardag

Om en cykel

Jag brukar se den cykel som en gång var min i det stora cykelstället utanför Röda korsets second hand-butik.

Jag valde en glittrande brun cykel med mjuk sadel och ett styre som verkade byggt just för mig. Vi avverkade många mil tillsammans och jag började ta den för givet. Blev slarvig. Struntade i att ställa in den i cykelrummet på kvällarna. Och en morgon var den borta.

Nu är sadeln sprucken och lacken skavd. I den skeva cykelkorgen brukar det ligga ett par stycken vin-tetror. Den gör tjänst åt någon annan nu och så har det varit i drygt ett år.

Att ge av sitt överflöd är inte så svårt. Att räkna fram en summa som man klarar att avstå till människor som har det sämre gör inte ont. Tvärtom. När vi ger av vårt överflöd känner vi oss både goda och tillfreds. Om man har två cyklar kan man ge den ena till någon som ingen cykel har och det kan kännas rätt fint.

Men om man bara har en cykel, som man dessutom är väldigt förtjust i, och man blir av med den så gör det ont och blir man arg. Man blir som Tyko Jonsson. ”Den var ju min!” gastar man och polisanmäler. Sen ringer man försäkringsbolaget och får reda på att cykeln är exakt så gammal att dess värde går precis jämnt upp med självrisken.

Så jag går förbi cykeln och tänker att jag skulle kanske kunna gå till Polishuset och säga att jag har hittat min försvunna cykel och vill ha den tillbaka. Men någonting avhåller mig. Kanske det faktum att cykeln aldrig står på samma plats i cykelstället två dagar i rad. Den tjänstgör, varje dag. Någon har nytta av den.

Cykeln är helt enkelt inte längre min.

    

Lämna en kommentar

Under politik, samhälle, självbild

Självporträtt i bild och ton

8638638258_c0556b80b7”Det osar ilsken rök ur hennes öron, utan att man anar alls varför”

Jag ger er Arg arg arg arg arg med Anders och Putte, tillsammans med ett egentillverkat självporträtt som säger allt om den här dagen.

 

 

Lämna en kommentar

Under självbild

Om att locka fram våren

påskrisNär mina barn var små pyntade vi det lilla trädet på radhustomten med färgglada påskfjädrar varje år. Barnen frågade varför. ”För att vi ska kunna föreställa oss hur vackert det blir när allt blommar igen, efter den långa kalla vintern”, svarade jag. ”För att visa att vi längtar efter våren.”

Det kanske inte är helt sant, ur ett strikt etnografiskt perspektiv. På Nordiska museets webbplats läser jag att  påskriset är en tradition från 1600-talet då man piskade varandra med björkris på långfredagens morgon, som en påminnelse om Jesu lidande. Att pynta påskris med färgglada fjädrar blev vanligt på 1930-talet och den sedan har, enligt Nordiska museet, ingen symbolisk betydelse. Det handlar om dekoration, punkt.

Fast jag undrar om jag inte har lite rätt ändå. Jag tror att varje generation människor som varit bosatta här i norr, ända sedan tidens början, har längtat sig halvt fördärvade efter värme och liv efter den långa och kalla vintern. Varje år, sådär i mars, har våra förfäder gått och tittat på de kala grenarna och ivrigt väntat på den dag då de återigen ska explodera i lövsprickning och blomning. Och jag är alldeles övertygade om att de gjorde allt de kunde för att locka fram våren. Pynta kala grenar med vackra fjädrar, hacka bort is, stå alldeles stilla med ansiktet mot solen, göra en liten barfotadans. Sådana saker.

Jag har inte längre något träd att pynta men på mitt köksbord har jag ett påskris med ljusgröna och alldeles vårliga små blad. Och imorgon ska det få fjädrar.

2 kommentarer

Under föräldraskap, glädje, samhälle

Imorgon är en stor dag

VykortHon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.

Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:

Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.

Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.

Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.

Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?

Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.

Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.

Lämna en kommentar

Under litteratur, livsresa, minnen, självbild, skrivande

Ännu en gång är världen ny

När pojken klär sig i sin första kostym förskjuts mammans tillvaro en aning.

Världen ser likadan ut. Stora gatan trafikeras av samma bussar och polisbilen som svänger in på Slottsgatan har samma färger som i morse. Butiken tvärs över gatan skyltar fortfarande med halal-kött och antikvariatets böcker ser lika solblekta ut som vanligt.

Men någonting har förändrats.

Världen är ny.

Ännu en gång.

Lämna en kommentar

Under föräldraskap, glädje, livsresa, självbild