När pojken klär sig i sin första kostym förskjuts mammans tillvaro en aning.
Världen ser likadan ut. Stora gatan trafikeras av samma bussar och polisbilen som svänger in på Slottsgatan har samma färger som i morse. Butiken tvärs över gatan skyltar fortfarande med halal-kött och antikvariatets böcker ser lika solblekta ut som vanligt.
Men någonting har förändrats.
Världen är ny.
Ännu en gång.
Under föräldraskap, glädje, livsresa, självbild
Vaknar sakta och förstår att den människa som är jag behöver ett annat tempo.
Jag har tusen frågor men inga svar. Jag har jordlukt i näsan men ingen fast mark under fötterna. Jag vinglar, stannar, och tappar alla måste och sedan.
Jag gör en tårta. Det kan vara nog en dag som den här.
Under föräldraskap, självbild, vardag
Jag är sjuk. Jag ska inte plåga er med detaljer om hur många olika sorters nässpray och värktabletter jag har provat, hur många paket pappersnäsdukar jag har avverkat, hur många nysningar som kan rymmas på en minut, hur få timmar jag har sovit i rad sedan insjuknandet i fredags eller hur många gånger jag i tysthet, eftersom jag inte har någon röst, bett om att någon ska komma hit och söva ner mig.
Hittills har det inte kommit någon för att befria mig från mina plågor. Det är väl helt enkelt inte rutin att åka runt och söva ner influensaoffer. Så jag får försöka ta hand om mig själv. Och be om hjälp. Larm på mobilen var sjätte timma för nya febernedsättande värktabletter och var åttonde timma för nässpray. Aktivering av snälla närstående för utryckning till apotek och livsmedelsbutik. Sms-kontakt med andra influensaoffer för lite ”vi sitter i samma förbannade båt”-känsla. Nyponté, Svart vinbärsté, Kamomillté. Med honung.
En ordentlig influensa är en nyttig lektion i ödmjukhet. Ingen chans att ta i lite till, trycka in en punkt till på listan, lägga i överväxeln. För man kliver upp, går på toa, byter vatten i vattenflaskan, öppnar fönstret i sovrummet, bär täcket till soffan och sen är det stopp. ”Sitt still!” säger kroppen. Obevekligt. ”Andas lugnt för annars får du andnöd” ””Nej, prata inte, var tyst så slipper du kanske ännu en hostattack”
Så jag lyder. Och världen klarar sig utan mig. Det finns andra som tar vid.
Såhär står det i pressmeddelandet som sändes ut från Västerås stad idag på morgonen:
KULTURSTIPENDIUM 20 000 KRONOR
Anna Widerberg, litteratur, 49 år
Anna Widerberg arbetar som informationskonsult, hon avslutade sin journalistutbildning 1989. Sociala medier är basen för hennes skrivande. På bloggen Med Miranda har hon bland annat publicerat loggboken Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring som beskriver hennes egen erfarenhet av att förlora en viktig människa. Hon skriver nu på en roman där hon hämtat stoffet från sin egen tid som socialarbetare i Svenska kyrkan. Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande
Jag är lycklig och tacksam. Det är den här bloggen och mina läsare här som manat mig att fortsätta att formulera mig. Igen och igen.
Den loggbok som nämns ovan är en axplock av de texter som jag skrivit under kategorin Sorg. Jag kallar den för Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring
Pressmeddelande om Västerås stads föreningsledar- och kulturstipendiater 2013
Under glädje, litteratur, skrivande, sorg
Det kändes som en spännande utmaning. Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Jag bestämde mig för att min bokblogg, Miranda läser, skulle bli arenan för mitt#blogg100 Jag klarade 23 dagar. Det är inte så illa ändå. Och det blev en väldig fart på mitt läsande.
Resultatet finns på bloggen Miranda läser
Nu lyssnar jag på musik på vägen till jobbet istället. Just idag passar den här sällsynt fint 
I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking
Under bloggar, självbild, sociala medier, vardag
Så sitter jag då här. Min gamla sekretär nedburen i vardagsrummet och fylld med mina skrivböcker, mina pennor. Sekretären som också varit mammas och mormors, och en tid även min dotters.
Allt går hela vägen runt.
Jag lyssnar på susandet i mitt huvud. Som steg. En taktfast marsch en liten bit bakom mitt vänstra öra. Så snart tillvaron omkring mig tystnar.
Så mycket jag är trött på., Så mycket som tar min tid trots att jag inte vill. Jag vill krympa min värld. Så att den kan bli stor. För i den stora världen blir min värld liten. Vi är alla så små och när vi försöker ta stor plats så blir vi så uttänjda att vi till slut blir alldeles genomskinliga. Så jag krymper mig själv och min värld. Inte för att bli liten utan för att bli kompakt.
Jag tycker inte om det offentliga samtalet så som det ser ut idag. Isolerade människor som står på en väldig plats och pratar rakt ut i luften. Tillsammans men ändå inte. Oseende ögon. Uppfyllda av Facebookfrågan: ”Vem kan se mitt innehåll?”
Utbrotten. Explosioner som flammar upp på den öppna platsen. Svavelsyran som skvätter och osar. De hårda orden, föraktet, raljansen.
”Men jag behöver ju inte lyssna!”
”Jag skapar ju mitt eget flöde!!”
Ja, just det ja. Så bra. Då säger vi det till eleverna i klassrummet också, när en eller varför inte en hel grupp elever ger sig på en annan elev med förakt som osar svavel. ”Men kära nån, lyssna inte på dem, skapa ditt eget kompisgäng och stäng in er i grupprum 2.”
En skenbart auktoritetslös arena, till exempel en plattform på internet, där kampen om makten börjar om varje dag, måste ju vara en ypperlig möjlighet för den som vill studera grundläggande mänskligt beteende. Kanske skulle en sådan studie visa att vi i grunden inte alls vill varandra väl utan att vi istället ständigt är på jakt, mer eller mindre medvetet, efter någon att lägga vår frustration, vår besvikelse och vår ilska på.
Personligen är jag inte överdrivet lockad av en tillvaro där jag varje dag måste bevaka min position för att inte knuffas bort av någon som är smartare, snyggare, rappare i käften eller helt enkelt duktig på att intrigera.
Jag tror inte på att blåsa stora och vackra ballonger och släppa upp dem mot himlen i hopp om att någon ska se dem och beundra dem, trots att de inte innehåller något annat än använd luft.
Jag tror på hårt arbete. Utan belöning. Utan rättvisa.
Under livsresa, samhälle, sociala medier
Indian Prayer
When I am dead
Cry for me a little
Think of me sometimes
But not too much.
Think of me now and again
As I was in life
At some moments it’s pleasant to recall
But not for long.
Leave me in peace
And I shall leave you in peace
And while you live
Let your thoughts be with the living.
Traditional
Under kärlek, Litteratur, sorg, visdom
|
