Jag hör en röst som aldrig tystnar. Prestera, säger den. Sätt upp mål. Stanna inte. Gå dit du innerst inne vill. Bli det du är ämnad att bli. Det är fruktansvärt stressande. Jag vet ju inte! Vad vill jag? Åka skidor? Renovera ett vackert hus? Lära mig franska? Flytta till New York? Skriva en teaterpjäs? Tjäna mer pengar? Vandra på en strand vid Medelhavet?
Men så bestämde jag mig för att sluta lyssna på den där rösten. För jag behöver inte. Jag kan vara en medelmåttig medelålders västeråsare som virkar, skriver dagbok och ägnar större delen av min fritid åt att vara tonårsmamma. Jag har aldrig råd att resa men vandrar flera varv runt jorden varje år genom att läsa romaner och se massor av film.
Jag vet inte vad det är jag gör. Om jag resignerar och ger upp. Men det känns inte så. Tvärtom. Jag är mer nöjd än jag varit på länge.
Bestämde mig för att lämna ett avtryck efter mig… eftersom jag tycker att du skriver så fantastiskt bra! Mycket läs- och tänkvärt fanns att hitta här
. Tack för det!
/Micke
Tack, nu blir jag glad
Pingback: Rundgång i labyrinten | Himmel & Ord